Ensamheten och att bli vän med sig själv

Så, här är jag, sitter i en tom villa i Lund, det blir så tydligt med ensamheten när föräldrarna har åkt bort över helgen och du är ensam kvar, ska ta helgen som den kommer, har ganska mycket saker att stå i men de blir en väldigt långtråkig helg. Och du har inte motivationen till att skriva till någon till om att " Det är ju internationella kvinnodagen, vi borde ju göra något! "

De jag ofta gör när jag är själv, de är att va ute på sociala medier, se vad andra hittar på om dagarna, det är oftast de värsta du kan göra. Folk känns oftast ambitiösa och engagerade medans en själv är hemma och kollar på film med magen full med chips.

okej, de är inte hit jag vill komma, till att livet är pest. Men en förklaring till att de oftast blir såhär är att jag va väldigt van förr, (gymnasiet och framåt) med att ha människor omkring mig, att lära känna nya människor och ta en fika efter plugget med någon internetvän. Jag ÄR intresserad av att lära känna nya människor, men de senaste månaderna har jag mest varit med mig själv (alternativt: pojkvännen, familjen) och trivts ganska bra. Inte haft lust att dra ut och ta ett glas med en vän, eller bjuda någon på en kaffe. Dessutom så har de flesta vännerna jag har kvar flytt från lund och hittat andra städer att bo och finnas i.

Det värsta är nog att jag är så himla rädd att bli avvisad, att bli illa bemöt av andra människor, att de ska bli stel stämning och vi aldrig hörs av igen. Också att folk verkar tro att LILLA JAG är just den där engagerade människan med livet på topp och är lyckligt lottad.

Jo vi alla bygger upp en bild på nätet (facebook/instagram) om hur vi är kära, gör saker, går ut på en promenad, ha fetaste festerna.

Fasiken vad dumma vi är, när vi klagar på andra som ha verkar de så HIMLA bra och vi gör exakt likadant.

Så hur gör en då? När de blir sådana här deppiga dagar och du är tvungen att skriva av dig på bloggen.

Jo, bli vän med dig själv. Planera dagarna, gå ut och spring av dig. måla en tavla. VÅGA vara ensam. Uppskatta de enkla i vardagen. Och ge inte upp hoppet om att ingen vill va med dig, för så är de inte.

väldigt klychigt och Lättare sagt än gjort, men någonstans måste jag ju börja, eller hur?

jag har inte direkt någon plan

 jag är så himla rädd att min höst ska bli likadan som den förra.
 
Men så är det inte och så blir det inte! jag är starkare nu, och jag har en fantastiskt person vid min sida som stöttar mig genom allt, verkligen genom allt, så glad att jag har honom <3
 
mina tankar och grubbleri kanske är lite för mycket just nu. Men jag har faktiskt haft en riktigt bra sommar, särkilt nu i slutet när två av mina närmsta vänner, gabbi och carl kom över en hel helg, vi borde seriöst starta ett fint bohemiskt kollektiv på landet eller turnera runt på gator i sverige och sjunga/spela som gatumusikanter. Trivs så bra i deras sällskap!
 
Sen bjöd jag över ännu flera vänner över en kväll, de blev kräftskiva och världens godaste tårta med ett sjukt härligt gäng! jag har dessutom varit på en väldigt bra festival, FRIZON, och efter det kan jag verkligen kalla mig kristen feminist och va stolt och veta att jag inte behöver känna mig ensam, det är flera där ute som tycker och tror som jag. och jag har även fått veta att Gud har en plan och att jag är oehört älskad, trots att det ibland är svårt att ta in.
 
Sommaren började ta slut, jag och min älskade åkte till sommarstället några dagar, sedan har jag också varit lite på malmöfestival. Sedan har jag också funderat på vad jag verkligen ska göra, plugga eller jobba, vad är det jag vill, just nu?
 
Jag vet att det är inte bara jag som har panik och inte vet vad de ska göra med sitt liv och fortfarande sitter och glor i sitt flickrum hemma hos päronen, men flytta, de skulle va väldigt gött just nu...
 
men tjarrå
 
 

en liten dag att fira

plötsligt åkte jag iväg, tiden stod stilla och plötsligt så kom jag hem.
första dagen jag vaknade i min säng hemma i lund på tre veckor, då va de min födelsedag
22 år, ett år äldre, inte något konstigt med det.
 
idag har det vimlat runt lite vänner här och där i huset, kommit och gått, ätit, pratat, kramats
öppet hus hemma hos mig för att fira litegrann, hur mysigt som helst!
 
nu dessa 4 dagar framöver, ska jag vila, landa, tänka och smälta allting.
 
jag och katten toby på anafora
Upp