Should we act on a blame? Or should we chase the moments away? Should we live? Should we give?

här står vi och njuter av vattnet, vinden. Ovetande vad som skulle hända, jag visste ingenting, jag såg en framtid i mitt andra hem, där jag trivdes så bra, där jag kunde va den som jag är. De måste finnas en mening varför de just hände just nu, varför jag inte fick åka, jag behöver kanske lösa saker och ting här, inte fly ifrån det.
När det värsta kom, fick artiklarna inte plats längre. Det är förbjudet att åka nu, jag kan inte åka. Jag får stå ut, leva kvar i denna stad som bara är minnen, jag kan inte fly ifrån dem längre, som jag har gjort i två år nu. /M
Upp