Ensamheten och att bli vän med sig själv

Så, här är jag, sitter i en tom villa i Lund, det blir så tydligt med ensamheten när föräldrarna har åkt bort över helgen och du är ensam kvar, ska ta helgen som den kommer, har ganska mycket saker att stå i men de blir en väldigt långtråkig helg. Och du har inte motivationen till att skriva till någon till om att " Det är ju internationella kvinnodagen, vi borde ju göra något! "

De jag ofta gör när jag är själv, de är att va ute på sociala medier, se vad andra hittar på om dagarna, det är oftast de värsta du kan göra. Folk känns oftast ambitiösa och engagerade medans en själv är hemma och kollar på film med magen full med chips.

okej, de är inte hit jag vill komma, till att livet är pest. Men en förklaring till att de oftast blir såhär är att jag va väldigt van förr, (gymnasiet och framåt) med att ha människor omkring mig, att lära känna nya människor och ta en fika efter plugget med någon internetvän. Jag ÄR intresserad av att lära känna nya människor, men de senaste månaderna har jag mest varit med mig själv (alternativt: pojkvännen, familjen) och trivts ganska bra. Inte haft lust att dra ut och ta ett glas med en vän, eller bjuda någon på en kaffe. Dessutom så har de flesta vännerna jag har kvar flytt från lund och hittat andra städer att bo och finnas i.

Det värsta är nog att jag är så himla rädd att bli avvisad, att bli illa bemöt av andra människor, att de ska bli stel stämning och vi aldrig hörs av igen. Också att folk verkar tro att LILLA JAG är just den där engagerade människan med livet på topp och är lyckligt lottad.

Jo vi alla bygger upp en bild på nätet (facebook/instagram) om hur vi är kära, gör saker, går ut på en promenad, ha fetaste festerna.

Fasiken vad dumma vi är, när vi klagar på andra som ha verkar de så HIMLA bra och vi gör exakt likadant.

Så hur gör en då? När de blir sådana här deppiga dagar och du är tvungen att skriva av dig på bloggen.

Jo, bli vän med dig själv. Planera dagarna, gå ut och spring av dig. måla en tavla. VÅGA vara ensam. Uppskatta de enkla i vardagen. Och ge inte upp hoppet om att ingen vill va med dig, för så är de inte.

väldigt klychigt och Lättare sagt än gjort, men någonstans måste jag ju börja, eller hur?
Upp