(förlåt för att de första bilderna blir lite brusiga) den första veckan på glimåkra folkhögskola är över. Och ja dom första dagarna svävade man lite på rosa moln. Vi sjöng för första gången tillsammans i torsdags. De lät så sjukt bra. vilken grej, och vi kommer bli ännu bättre, helt klart! Vi har druckit massa te om kvällarna, spelat spel, pratat, lagat mat tillsammans, haft filmkvällar. Haft jätte mycket lära-känna-lekar. Nu i slutet av veckan har man insett lite mer att man är här, vilket gör allt lite känslomässigt. Iaf jag känner så, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Det var länge sedan jag gick i en klass med 23 andra klasskamrater. I gymnasiet var vi en väldigt liten klass med hyfsat bra sammanhållning. Sist jag var i en stor klass var i högstadiet, då jag gick i musikklass. Då var jag en helt annan människa och då var de en sådan konkurans om vem som va bäst och snyggast. Självklart är det inte så i denna klassen, jag har fått jätte mkt kärlek och kramar när jag har kännt mig ensam. Det är nog rädslan som sitter kvar, att bli bortglömd, att bli liten, försvinna helt och hållet. Den sitter kvar inom mig, det stör mig lite. Jag vill skratta och vara glad jämt, men det kan man inte, så är det bara. Vi kommer gråta och skratta mycket tillsammans detta året. Men oj vad tacksam jag är för att jag kom in till denna klassen. /M