varför håller vi så krampaktigt fast vid ett beteende som förstör så mycket för så många & en själv?

På senaste tiden har jag blivit äcklad av alkoholen. Både av alla saker som händer pågrund av alkohol runt omkring i världen men också på mig själv. Jag har blivit trött på känslan av att inte ha kontroll.
 
tänk på alla pengar vi slösar på systemet och det här händer: vanvård av barn, misshandel, bilolyckor, våldtäkter, bränder och självmordsförsök. 
 
Man läser ju sådant här i tidningarna ändå så super vi oss redlösa på helgerna och mår vi bättre av det? Det brukar mest bli en jobbig bakisfylla, minnesluckor och en hel del ångest. "Vad hände egentligen igår?" Vi skrattar åt det och går vidare. Men är det egentligen ens roligt att inse hur mycket du skämt ut dig? Jag är så fruktansvärt trött på det. Och jag inser att jag skulle ha det ganska mycket bättre om jag inte drack den kvällen.
 
Jag försöker tänka den senaste helt lyckade riktigt roliga fyllan, men de slutar ju alltid i kaos, någonting blir alltid fel/pinsamt/jobbigt/känsloladdat antingen hos dig själv eller hos någon av dina kompisar.
 
Det har gått 3 veckor sen min senaste fylla, jag har inte druckit en enda droppe och jag mår så himla bra, haft två väldigt fina helger, verkligen tagit vara på dagarna och haft roligt helt enkelt. Och jag tänker fortsätta så.
 
Det har varit mycket innan dess, alkohol asså. Under slutet av sommaren och under hösten så har de varit det jag har gjort mest. Druckit, det är så man har roligt nu för tiden. Sorgligt kan jag känna. Att varje helg gå ut, ta några öl, eller jätte många. och vad händer; tjafs, drama, tårar, kaos, kränkningar, fylleringningar hit och dit, folk tror att dom kan behandla dig hur som helst eftersom du är full och du har inte kontroll.
 
Om jag försöker tänka positiva saker med alkohol; man säger sanningen till folk, men den kan göra ont, man blir mer social än vanligt (mest därför jag har druckit, för jag kan va rätt osäker av mig) man blir oftast ibland gladare, men den känslan varar inte alltid så länge, för sen blir man oftast trött eller nere. man visar känslor öppet, men det kanske inte alltid så kul att vem som helst får se en bryta ihop. Ja så egentligen, varför ska vi dricka detta giftet när det för det mesta får en att må dåligt? det negativa tar faktiskt över en hel del..
 
detta fick mig att skriva: det ar inte en forlust att avsta fran alkohol
+ en hel del tankar som jag har haft i mitt huvud den senaste tiden.
 
Så, vad ska jag göra nu?
 
 
#1 - - Mathilda:

Jag tycker du är så himla bra som kommit fram till det och mår bättre utan. Jag känner detsamma och jag känner att utan alkohol tar jag ett steg framåt istället för tre steg bak. Som vår kära Timbuk säger "För mycket av vad som helst är destruktivt"

Styrkekram, din göteborgare.

#2 - - Anna:

Starkt av dig. Det är en otroligt hård norm och den är svår att ta sig ur, men jag tror på dig. Vill du ha lite mer kött på benen kring alkoholens "positiva" sidor, så titta jttegärna in på www.fakefree.se, där finns en fantastisk tre minuter långt film som slår hål på många myter. Och vill du ha stöd, så finns det en grym studentförening i lund som heter RGU (har stått lite om den i city och sydsvenskan) som bland annat arrangerar nyktra after schools och andra nice grejer där en slipper vara ensam i ett avståndstagande. Sjukt skönt. Heja dig!

Upp